Hemresan

Föregående skribent skrev att den långa resan hem skulle bli tuff, men vi hade ingen aning om hur tuff. Vi grät när vi sa hejdå till våra värdfamiljer, hejdå, inte farväl. Vi planerar redan att resa tillbaka till England, och har fått erbjudandet att bo hos dem igen om vi skulle vilja. Vilka fantastiska människor! De öppnar sina hus och hem, de vänder upp och ner på sina liv, allt för att vi ska ha det så roligt som möjligt. Och vi har haft det så himla, underbart bra!

Här är Alex, och Nicole tillsammans med Rena och Keith, som var min och Alex värdfamilj. Vi är och besöker Brontë museet på vår sista dag i England. Ett väldigt kulturellt, historiskt och magiskt sätt att avsluta resan, museet tog en verkligen tillbaka i tiden!

Men när vi skulle flyga hem vände lyckan, på grund av förseningar skulle vi bli tvungna att sova en natt till i Manchester. Jag är inte den som tackar nej till en hotellnatt, men eftersom jag ska ut och resa igen redan på tisdagen var det en katastrof för mig. Jag skulle inte hinna hem, utan tvingas försöka hitta en tvättomat i New York istället! Men tack vare lite kvicktänkthet och väldigt tillmötesgående personal lyckades vi boka in mig, Emelie, Clara och Nicole på en flight som skulle ta oss hem samma dag. Vi tackade de andra och sprang mot gaten.

Det var inte förrän vi satt på planet, och fick beskedet att vi skulle bli stående två timmar på flygplatsen och därför bli kvar själva i Amsterdam, som vi insåg att vi var helt utan lärare. Men återigen tack vare väldigt bra personal som lyckades knipa den sista landningsplatsen i Amsterdam innan avstängningen lyckades vi ta oss iväg i god tid.

Under hela tiden hade vi väldigt bra kontakt med vår lärare, och personalen var införstådda i vår situation och svarade vänligt på alla frågor. Väl i Amsterdam letade vi upp gaten på den stora flygplatsen och satte oss att vänta. Det blev en lång väntan, med ytterligare förseningar. Då passade vi på att besöka choklad-baren vi sett tidigare, och bestämde oss för att göra det bästa av situationen...

...Nämligen att lyxa till det lite!

Tillslut kom vi hem, efter 16 timmars resande. Vi fick kontakt med de som sovit kvar i Manchester, och de verkade ha det bra och se det komiska i det hela. Vi köpte varsin liten present till dem, som tack för att de lät oss åka. Jag vet inte vad vi skulle gjort utan dem. Tack också till lärarna som litade så mycket på oss att det lät oss åka, att veta att vi hade den tilliten gjorde oss mycket modigare. 

Men trots det turbulenta slutet hade vi en fantastisk resa, förövrigt helt utan missöden. Den här lilla struntsaken kommer vi inte att minnas om 5 år, men vi kommer minnas generositeten, skratten, kulturen och upplevelsen att få kliva in i någon annans liv. 

Tack för mig! // Sanna